Efter många sömnlösa nätter de senaste åren är jag förvånad över att så pass få har märkt hur fel allting är inom mig, ingen har sett någonting egentligen. Jag får väl vara stolt över den egenskapen, att jag har en mask på som döljer allt inom mig. Eller så är det så att ingen någonsin kan förstå eller ens ana hur fel det är eftersom de själva inte vet hur förtvivlan och depression ser ut. Min mask får mig att känna mig utanför. Men ändå inkluderad. Utanför för att alla andra är så lyckliga och glada. Men inkluderad eftersom de försöker dela skratten med mig. Ibland undrar jag vem jag hade varit om jag inte hade haft min uppväxt.

Hatar det. Usch. Vill inte vara en sån person som ser ut att må helt perfekt. Vill bara att nån ska se och trösta det gråtande barnet inom mig.

Hoppas att de antidepressiva medicinerna verkar snart.