Min mamma har cancer. Vi står i köket och bråkar, tjafsar om något oväsentligt egentligen. Något jag sa. Något om att jag tyckte att hon var borta mycket. Min mamma tog det som kritik och är lite känslig för sådant men jag menade det inte som kritik, saknar henne bara. Till slut säger hon att hon inte orkar mer, att hon är arbetslös och har cancer. Cancer. Herregud. Tankarna stannar inom mig och jag blir illamående. Min klippa, min mamma, min fina bästa mamma har cancer. Jag ser tårarna i hennes ögon och känner mina. Kramar henne hårt och länge. Mamma är inte en sån person som ofta gråter, till skillnad från mig. Hon är en väldigt stark person, min mamma. Hon levde ju också med min monsterpappa. Hon har berättat att han misshandlade henne när de bodde ihop för hundra år sedan. Min pappa. Så elak. Men tillbaka till händelsen. Jag tänker på det ofta nu, att hon har cancer. Jag gråter oftare än förut. Hon sade att jag inte fick berätta för någon men dagen efter brast jag ihop utanför Friskis och Svettis och ville berätta för min bästa vän, min andra klippa. Jag berättade och grät, hon kramade mig. Jag gillar inte att gråta framför människor så när bussen kom svalde jag gråten och steg på. Låtsades vara glad även fast mina ögon var helt rödsprängda. Mina ögon blir lätt rödsprängda och eftersom jag har stora ögon så syns det väl, så med denna vetskap tittade jag ner i golvet när jag gick till ett ledigt säte i bussen. Vill inte att någon ska se.