Jag har ingen att prata med om det som nyss hänt och jag vill heller inte blanda in människor jag känner i det heller för det skulle bara bli jobbigt att förklara för det är ingen som förstår hur jag känner. Så jag skriver här, den enda platsen jag kan känna mig annonym men ändå få ut det till någon.

Jag har sedan jag föddes varit i en så kallad "onyttig" miljö, mina föräldrar har alltid bråkat och det enda minnet jag har från min barndom då de fortfarande bodde ihop (de bodde ihop tills jag blev två år gammal) är när de står i köket och bråkar. Jag ser framför mig hur de skriker, dock minns jag inte vad de skriker, och min storasyster försöker dra in mig på toaletten för att hon tycker att det är obehagligt att se på. Detta konstanta bråk har jag vuxit upp med då min pappa skaffade en ny tjej när jag var fem/sex och bråkade konstant med henne också. När jag säger bråka så menar jag inte vanligt tjafs, utan sådant som innehåller hemska ord och höga bråk som bara fortsätter, dock inget våld inblandat. Som ett cirkusdjur som reagerar på visslor som gör att de börjar dregla för att de förknippar ljudet med mat så förknippar jag bråk med otrolig smärta, när två människor som jag bryr mig väldigt mycket om börjar bråka på detta vis blir det som tortyr, smärta som inte försvinner utan endast byggs upp inom en och bildar en svart klump i bröstet. Nu har min pappa en ny flickvän och de har varit tillsammans i två och ett halvt år, idag klockan tre på morgonen började pappa banka på toalettdörren och ropade: snälla svara, ******* snälla svara! Jag går då ut och säger åt honom att gå och lägga sig eftersom de precis kommit hem från krogen och han är lite full, men då blåser det upp. Hon öppnar dörren och de börjar bråka. Direkt triggas denna hemska smärta igång och jag får svårt att andas. Min tanke: jag måste fly! Jag börjar klä på mig och är på väg till dörren då pappa stoppar mig. Jag skulle vilja säga att jag till slut gick men det gjorde jag inte, jag kunde bara inte lämna honom helt ensam (sambon gick) och nu när hon gått sitter han och förklarar sig. Vilken dotter i hela världen vill sitta och lyssna på sin pappas kärleksproblem och dumma ursäkter? Jag hatar detta, jag hatar att jag mår såhär, jag hatar att jag inte kan utesluta honom ur mitt liv utan skuldkänslor, jag menar skulle han någonsin känna skuld över att utesluta mig ur hans liv? Jag hatar att jag inte har någon som förstår hur jag känner och att jag inte kan prata med min mamma om detta för då kommer hon aldrig låta mig åka tillbaka, om jag var henne så skulle inte jag heller låta mitt barn åka iväg. Jag känner mig mer ensam än någonsin just nu, ensam i mörkret utan en enda själ att prata med...