Efter många sömnlösa nätter de senaste åren är jag förvånad över att så pass få har märkt hur fel allting är inom mig, ingen har sett någonting egentligen. Jag får väl vara stolt över den egenskapen, att jag har en mask på som döljer allt inom mig. Eller så är det så att ingen någonsin kan förstå eller ens ana hur fel det är eftersom de själva inte vet hur förtvivlan och depression ser ut. Min mask får mig att känna mig utanför. Men ändå inkluderad. Utanför för att alla andra är så lyckliga och glada. Men inkluderad eftersom de försöker dela skratten med mig. Ibland undrar jag vem jag hade varit om jag inte hade haft min uppväxt.

Hatar det. Usch. Vill inte vara en sån person som ser ut att må helt perfekt. Vill bara att nån ska se och trösta det gråtande barnet inom mig.

Hoppas att de antidepressiva medicinerna verkar snart.

Min mamma har cancer. Vi står i köket och bråkar, tjafsar om något oväsentligt egentligen. Något jag sa. Något om att jag tyckte att hon var borta mycket. Min mamma tog det som kritik och är lite känslig för sådant men jag menade det inte som kritik, saknar henne bara. Till slut säger hon att hon inte orkar mer, att hon är arbetslös och har cancer. Cancer. Herregud. Tankarna stannar inom mig och jag blir illamående. Min klippa, min mamma, min fina bästa mamma har cancer. Jag ser tårarna i hennes ögon och känner mina. Kramar henne hårt och länge. Mamma är inte en sån person som ofta gråter, till skillnad från mig. Hon är en väldigt stark person, min mamma. Hon levde ju också med min monsterpappa. Hon har berättat att han misshandlade henne när de bodde ihop för hundra år sedan. Min pappa. Så elak. Men tillbaka till händelsen. Jag tänker på det ofta nu, att hon har cancer. Jag gråter oftare än förut. Hon sade att jag inte fick berätta för någon men dagen efter brast jag ihop utanför Friskis och Svettis och ville berätta för min bästa vän, min andra klippa. Jag berättade och grät, hon kramade mig. Jag gillar inte att gråta framför människor så när bussen kom svalde jag gråten och steg på. Låtsades vara glad även fast mina ögon var helt rödsprängda. Mina ögon blir lätt rödsprängda och eftersom jag har stora ögon så syns det väl, så med denna vetskap tittade jag ner i golvet när jag gick till ett ledigt säte i bussen. Vill inte att någon ska se.

Känslan när man sitter på rummet och försöker gråta tyst medan man viskar i telefonen för att mamma inte ska höra att man pratar med pappa.

Hur kommer det sig att jag gräver ner mig så djupt i ett hål av problem?

Mammas man hör mig när han sitter i andra rummet och går sedan och berättar för mamma. Hon kommer upp och är arg, redo för att trycka ned mig. Hon säger att jag valt sida, säger indirekt att jag är dum i huvudet och när jag gråter och säger att det inte alls var som hon trodde så skiter hon i vad jag säger. Jag försöker förklara varför jag inte sa något om att jag skrev ett brev som vittnesmål åt pappa, att jag gjorde det för att jag hade skuldkänslor. Men varför ha skuldkänslor för något sådant när pappa som slängt ut mig ur huset, gjort så att jag suttit på toaletten inlåst och gråtit så många gånger att alla minnen har smält ihop till ett, sagt "det jag önskar mig till min födelsedag är att du inte är här".

Jag är förstörd. En människa som aldrig kommer att läka. Ett skal som på insidan gömmer ett barn som för alltid kommer att vara ledsen.

Jag försökte rymma, komma ut och gå lite i den vita snön. Men jag hann tre meter, sen kom mamma efter och skrek att jag skulle in. Hur kommer det sig att man då inte kan välja att inte lyssna och ändå gå, utan att man som en lydig hund lyssnar och går tillbaks in även fast kroppen skriker nej?

Jag kommer upp till övervåningen och jag börjar gråta, jag vill fly, jag vill försvinna. Jag kan inte längre hålla uppe min kropp utan måste luta mig mot väggen. Tårar rinner och ögonen svullnar. Jag hoppar in i duschen för att dölja tårarna för mig själv och för att jag börjar få svårt att gråta tyst. "Kanske duschen döljer" tänker jag. Jag kommer ut och måste luta mig mot dörren igen, droppar rinner ned för ansiktet med det är inte från mitt blöta hår, utan salta droppar från ögonen som konstant rinner och har runnit i över en timme. Jag undrar "varför tröstar ingen mig? Jag vill bara bli tröstad och höra att allt är bra nu. Att jag kan få må bra nu. Att det ledsna barnet inom mig kan få sluta gråta. Varför tröstar ingen mig?".

Klockan börjar bli mycket och skolan börjar tidigt imorgon. Kommer jag att orka sätta på mig mitt skal och låtsas som ingenting? Det vet jag inte.

En toalettrulle står på mitt sängbord för att jag gråter så ofta nu för tiden. Inatt kommer den till användning igen. Den enda som kommer att trösta mig är rullen. Denna tanke får mig att börja gråta mer...

Nu skriver jag igen, min mamma säger att jag bör skriva ned mina minnen och det som jag är med om. Länge har jag tvekat, eftersom jag måste återuppleva de känslor som jag en gång grävt ned. De hemska känslorna som gör att det mörknar framför ögonen men ändå håller en vaken på nätterna. Jag önskar att jag hade mina egna problem att oroa mig för, mina egna kärleksproblem att blogga om, eller hur dumma mina föräldrar är för att jag inte får de där super snygga jeansen. Åh Gud vad jag önskar att jag var som en vanlig, jobbig tonåring som hatade allt men också älskade allt.
Istället fylls mitt sinne med tankar som är skadliga, för själen. Nu, för första gången, känner jag att jag faktiskt inte vet om jag klarar av att börda andras problem längre, eller ens vara i närheten av honom.

Iförrigår kom jag hem efter en semester med min kompis, jag kände mig så otroligt utvilad och hade så mycket energi igår så att jag inte kände att jag ville åka hem direkt efter skolan, vilket var första gången sen jag började på gymnasiet, första gången och jag går mitt sista år. Jag köpte billigt godis och skulle träffa min syster för en fika. Hon var och klippte sig hos min pappas före detta, och sade till mig i telefonen:
- det är nog bäst att du inte kommet hit.

Direkt förstod jag vad det gällde, men hade ingen aning om vad som egentligen hade hänt.

När jag kom hem från stan, fick jag ett kuvert i handen av min mammas man, ett tjockt där det stod tingsrätten. Inuti fanns fyra papper. Denna kvinna som hade varit min extra mamma i många år hade nu blivit åtalad för olaga hot. Egentligen var detta inget allvarligt, min pappa har hotat om en mängd saker mot denna kvinna och vise versa. Men eftersom deras vårdnadstvist inte längre handlar om min lillebror utan om vem som vinner fajten så var detta nödvändigt, anser min far. Han tycker inte att det är opassande att dra in mig i detta, att ta den härliga energin jag hade när jag kom hem efter resan, Även fast han vet hur lite jag haft och att jag gått på sparlåga de senaste två åren.

Fan vad jag hatar dig, och ditt jävla ego.

Jag är det enda vittnet till denna händelse och jag måste vittna. Jag vill inte vara den som sätter min lillebrors mamma i fängelse. Jag tänker inte. Jag kommer inte. Jag vill ljuga. Jag vill skrika hur det egentligen är. Ingen utav dem förtjänar min lillebror, de förstör honom precis likadant som jag vart förstörd.

Idag känner jag mig halv, jag känner mig inte som en hel människa. Jag sover inte, jag gråter ofta, jag är arg ofta. Mest av allt saknar jag att kunna bli kär, att kunna låta mig själv älskas, att känna att jag är bra. Men det har du tagit ifrån mig, krossat mig i tusen bitar och hur jag än försöker att plocka ihop och hitta alla bitar, är jag inte ens i närheten av att vara hel.

Hela världen svajar och ögonen är röda, jag snörvlar för att det inte ska rinna ut något ur näsan. Vad har hänt? Hur kan han vara så elak. Jag har precis puttat ut honom ur rummet och håller i nyckeln i dörren så att han inte ska kunna låsa upp från andra sidan. Hat, hat är vad jag känner mot den man som var där när jag föddes men frånvarande hela mitt liv. En person som jag ska kalla familj, en person som jag ska kalla pappa. Hur kan han vara så elak?

Länge sedan jag skrev, men mitt hjärta brister och jag måste få ut lite tankar innan jag försöker somna. Är det inte våra närmsta och käraste som ska trösta oss när vi är ledsna? Istället för att vara de som trycker ned en och får tårarna att falla? Jag hatar att jag är fast med den familjen som jag föddes i, jag säger nu att jag hatar min pappa men ändå så åker jag hem till honom varannan vecka, varför egentligen när jag ändå bara blir ledsen? Jag vill bara skrika men klockan är för mycket och imorgon vill jag inte riskera att nån hör...

Jag har ingen att prata med om det som nyss hänt och jag vill heller inte blanda in människor jag känner i det heller för det skulle bara bli jobbigt att förklara för det är ingen som förstår hur jag känner. Så jag skriver här, den enda platsen jag kan känna mig annonym men ändå få ut det till någon.

Jag har sedan jag föddes varit i en så kallad "onyttig" miljö, mina föräldrar har alltid bråkat och det enda minnet jag har från min barndom då de fortfarande bodde ihop (de bodde ihop tills jag blev två år gammal) är när de står i köket och bråkar. Jag ser framför mig hur de skriker, dock minns jag inte vad de skriker, och min storasyster försöker dra in mig på toaletten för att hon tycker att det är obehagligt att se på. Detta konstanta bråk har jag vuxit upp med då min pappa skaffade en ny tjej när jag var fem/sex och bråkade konstant med henne också. När jag säger bråka så menar jag inte vanligt tjafs, utan sådant som innehåller hemska ord och höga bråk som bara fortsätter, dock inget våld inblandat. Som ett cirkusdjur som reagerar på visslor som gör att de börjar dregla för att de förknippar ljudet med mat så förknippar jag bråk med otrolig smärta, när två människor som jag bryr mig väldigt mycket om börjar bråka på detta vis blir det som tortyr, smärta som inte försvinner utan endast byggs upp inom en och bildar en svart klump i bröstet. Nu har min pappa en ny flickvän och de har varit tillsammans i två och ett halvt år, idag klockan tre på morgonen började pappa banka på toalettdörren och ropade: snälla svara, ******* snälla svara! Jag går då ut och säger åt honom att gå och lägga sig eftersom de precis kommit hem från krogen och han är lite full, men då blåser det upp. Hon öppnar dörren och de börjar bråka. Direkt triggas denna hemska smärta igång och jag får svårt att andas. Min tanke: jag måste fly! Jag börjar klä på mig och är på väg till dörren då pappa stoppar mig. Jag skulle vilja säga att jag till slut gick men det gjorde jag inte, jag kunde bara inte lämna honom helt ensam (sambon gick) och nu när hon gått sitter han och förklarar sig. Vilken dotter i hela världen vill sitta och lyssna på sin pappas kärleksproblem och dumma ursäkter? Jag hatar detta, jag hatar att jag mår såhär, jag hatar att jag inte kan utesluta honom ur mitt liv utan skuldkänslor, jag menar skulle han någonsin känna skuld över att utesluta mig ur hans liv? Jag hatar att jag inte har någon som förstår hur jag känner och att jag inte kan prata med min mamma om detta för då kommer hon aldrig låta mig åka tillbaka, om jag var henne så skulle inte jag heller låta mitt barn åka iväg. Jag känner mig mer ensam än någonsin just nu, ensam i mörkret utan en enda själ att prata med...