Hela världen svajar och ögonen är röda, jag snörvlar för att det inte ska rinna ut något ur näsan. Vad har hänt? Hur kan han vara så elak. Jag har precis puttat ut honom ur rummet och håller i nyckeln i dörren så att han inte ska kunna låsa upp från andra sidan. Hat, hat är vad jag känner mot den man som var där när jag föddes men frånvarande hela mitt liv. En person som jag ska kalla familj, en person som jag ska kalla pappa. Hur kan han vara så elak?

Länge sedan jag skrev, men mitt hjärta brister och jag måste få ut lite tankar innan jag försöker somna. Är det inte våra närmsta och käraste som ska trösta oss när vi är ledsna? Istället för att vara de som trycker ned en och får tårarna att falla? Jag hatar att jag är fast med den familjen som jag föddes i, jag säger nu att jag hatar min pappa men ändå så åker jag hem till honom varannan vecka, varför egentligen när jag ändå bara blir ledsen? Jag vill bara skrika men klockan är för mycket och imorgon vill jag inte riskera att nån hör...