Efter många sömnlösa nätter de senaste åren är jag förvånad över att så pass få har märkt hur fel allting är inom mig, ingen har sett någonting egentligen. Jag får väl vara stolt över den egenskapen, att jag har en mask på som döljer allt inom mig. Eller så är det så att ingen någonsin kan förstå eller ens ana hur fel det är eftersom de själva inte vet hur förtvivlan och depression ser ut. Min mask får mig att känna mig utanför. Men ändå inkluderad. Utanför för att alla andra är så lyckliga och glada. Men inkluderad eftersom de försöker dela skratten med mig. Ibland undrar jag vem jag hade varit om jag inte hade haft min uppväxt.

Hatar det. Usch. Vill inte vara en sån person som ser ut att må helt perfekt. Vill bara att nån ska se och trösta det gråtande barnet inom mig.

Hoppas att de antidepressiva medicinerna verkar snart.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Min mamma har cancer. Vi står i köket och bråkar, tjafsar om något oväsentligt egentligen. Något jag sa. Något om att jag tyckte att hon var borta mycket. Min mamma tog det som kritik och är lite känslig för sådant men jag menade det inte som kritik,...

Känslan när man sitter på rummet och försöker gråta tyst medan man viskar i telefonen för att mamma inte ska höra att man pratar med pappa. Hur kommer det sig att jag gräver ner mig så djupt i ett hål av problem? Mammas man hör mig när han sit...

Nu skriver jag igen, min mamma säger att jag bör skriva ned mina minnen och det som jag är med om. Länge har jag tvekat, eftersom jag måste återuppleva de känslor som jag en gång grävt ned. De hemska känslorna som gör att det mörknar framför ögonen m...

Hela världen svajar och ögonen är röda, jag snörvlar för att det inte ska rinna ut något ur näsan. Vad har hänt? Hur kan han vara så elak. Jag har precis puttat ut honom ur rummet och håller i nyckeln i dörren så att han inte ska kunna låsa upp från ...

Länge sedan jag skrev, men mitt hjärta brister och jag måste få ut lite tankar innan jag försöker somna. Är det inte våra närmsta och käraste som ska trösta oss när vi är ledsna? Istället för att vara de som trycker ned en och får tårarna att falla? ...