Känslan när man sitter på rummet och försöker gråta tyst medan man viskar i telefonen för att mamma inte ska höra att man pratar med pappa.

Hur kommer det sig att jag gräver ner mig så djupt i ett hål av problem?

Mammas man hör mig när han sitter i andra rummet och går sedan och berättar för mamma. Hon kommer upp och är arg, redo för att trycka ned mig. Hon säger att jag valt sida, säger indirekt att jag är dum i huvudet och när jag gråter och säger att det inte alls var som hon trodde så skiter hon i vad jag säger. Jag försöker förklara varför jag inte sa något om att jag skrev ett brev som vittnesmål åt pappa, att jag gjorde det för att jag hade skuldkänslor. Men varför ha skuldkänslor för något sådant när pappa som slängt ut mig ur huset, gjort så att jag suttit på toaletten inlåst och gråtit så många gånger att alla minnen har smält ihop till ett, sagt "det jag önskar mig till min födelsedag är att du inte är här".

Jag är förstörd. En människa som aldrig kommer att läka. Ett skal som på insidan gömmer ett barn som för alltid kommer att vara ledsen.

Jag försökte rymma, komma ut och gå lite i den vita snön. Men jag hann tre meter, sen kom mamma efter och skrek att jag skulle in. Hur kommer det sig att man då inte kan välja att inte lyssna och ändå gå, utan att man som en lydig hund lyssnar och går tillbaks in även fast kroppen skriker nej?

Jag kommer upp till övervåningen och jag börjar gråta, jag vill fly, jag vill försvinna. Jag kan inte längre hålla uppe min kropp utan måste luta mig mot väggen. Tårar rinner och ögonen svullnar. Jag hoppar in i duschen för att dölja tårarna för mig själv och för att jag börjar få svårt att gråta tyst. "Kanske duschen döljer" tänker jag. Jag kommer ut och måste luta mig mot dörren igen, droppar rinner ned för ansiktet med det är inte från mitt blöta hår, utan salta droppar från ögonen som konstant rinner och har runnit i över en timme. Jag undrar "varför tröstar ingen mig? Jag vill bara bli tröstad och höra att allt är bra nu. Att jag kan få må bra nu. Att det ledsna barnet inom mig kan få sluta gråta. Varför tröstar ingen mig?".

Klockan börjar bli mycket och skolan börjar tidigt imorgon. Kommer jag att orka sätta på mig mitt skal och låtsas som ingenting? Det vet jag inte.

En toalettrulle står på mitt sängbord för att jag gråter så ofta nu för tiden. Inatt kommer den till användning igen. Den enda som kommer att trösta mig är rullen. Denna tanke får mig att börja gråta mer...