Nu skriver jag igen, min mamma säger att jag bör skriva ned mina minnen och det som jag är med om. Länge har jag tvekat, eftersom jag måste återuppleva de känslor som jag en gång grävt ned. De hemska känslorna som gör att det mörknar framför ögonen men ändå håller en vaken på nätterna. Jag önskar att jag hade mina egna problem att oroa mig för, mina egna kärleksproblem att blogga om, eller hur dumma mina föräldrar är för att jag inte får de där super snygga jeansen. Åh Gud vad jag önskar att jag var som en vanlig, jobbig tonåring som hatade allt men också älskade allt.
Istället fylls mitt sinne med tankar som är skadliga, för själen. Nu, för första gången, känner jag att jag faktiskt inte vet om jag klarar av att börda andras problem längre, eller ens vara i närheten av honom.

Iförrigår kom jag hem efter en semester med min kompis, jag kände mig så otroligt utvilad och hade så mycket energi igår så att jag inte kände att jag ville åka hem direkt efter skolan, vilket var första gången sen jag började på gymnasiet, första gången och jag går mitt sista år. Jag köpte billigt godis och skulle träffa min syster för en fika. Hon var och klippte sig hos min pappas före detta, och sade till mig i telefonen:
- det är nog bäst att du inte kommet hit.

Direkt förstod jag vad det gällde, men hade ingen aning om vad som egentligen hade hänt.

När jag kom hem från stan, fick jag ett kuvert i handen av min mammas man, ett tjockt där det stod tingsrätten. Inuti fanns fyra papper. Denna kvinna som hade varit min extra mamma i många år hade nu blivit åtalad för olaga hot. Egentligen var detta inget allvarligt, min pappa har hotat om en mängd saker mot denna kvinna och vise versa. Men eftersom deras vårdnadstvist inte längre handlar om min lillebror utan om vem som vinner fajten så var detta nödvändigt, anser min far. Han tycker inte att det är opassande att dra in mig i detta, att ta den härliga energin jag hade när jag kom hem efter resan, Även fast han vet hur lite jag haft och att jag gått på sparlåga de senaste två åren.

Fan vad jag hatar dig, och ditt jävla ego.

Jag är det enda vittnet till denna händelse och jag måste vittna. Jag vill inte vara den som sätter min lillebrors mamma i fängelse. Jag tänker inte. Jag kommer inte. Jag vill ljuga. Jag vill skrika hur det egentligen är. Ingen utav dem förtjänar min lillebror, de förstör honom precis likadant som jag vart förstörd.

Idag känner jag mig halv, jag känner mig inte som en hel människa. Jag sover inte, jag gråter ofta, jag är arg ofta. Mest av allt saknar jag att kunna bli kär, att kunna låta mig själv älskas, att känna att jag är bra. Men det har du tagit ifrån mig, krossat mig i tusen bitar och hur jag än försöker att plocka ihop och hitta alla bitar, är jag inte ens i närheten av att vara hel.