Min mamma har cancer. Vi står i köket och bråkar, tjafsar om något oväsentligt egentligen. Något jag sa. Något om att jag tyckte att hon var borta mycket. Min mamma tog det som kritik och är lite känslig för sådant men jag menade det inte som kritik, saknar henne bara. Till slut säger hon att hon inte orkar mer, att hon är arbetslös och har cancer. Cancer. Herregud. Tankarna stannar inom mig och jag blir illamående. Min klippa, min mamma, min fina bästa mamma har cancer. Jag ser tårarna i hennes ögon och känner mina. Kramar henne hårt och länge. Mamma är inte en sån person som ofta gråter, till skillnad från mig. Hon är en väldigt stark person, min mamma. Hon levde ju också med min monsterpappa. Hon har berättat att han misshandlade henne när de bodde ihop för hundra år sedan. Min pappa. Så elak. Men tillbaka till händelsen. Jag tänker på det ofta nu, att hon har cancer. Jag gråter oftare än förut. Hon sade att jag inte fick berätta för någon men dagen efter brast jag ihop utanför Friskis och Svettis och ville berätta för min bästa vän, min andra klippa. Jag berättade och grät, hon kramade mig. Jag gillar inte att gråta framför människor så när bussen kom svalde jag gråten och steg på. Låtsades vara glad även fast mina ögon var helt rödsprängda. Mina ögon blir lätt rödsprängda och eftersom jag har stora ögon så syns det väl, så med denna vetskap tittade jag ner i golvet när jag gick till ett ledigt säte i bussen. Vill inte att någon ska se.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Efter många sömnlösa nätter de senaste åren är jag förvånad över att så pass få har märkt hur fel allting är inom mig, ingen har sett någonting egentligen. Jag får väl vara stolt över den egenskapen, att jag har en mask på som döljer allt inom mig. E...

Känslan när man sitter på rummet och försöker gråta tyst medan man viskar i telefonen för att mamma inte ska höra att man pratar med pappa. Hur kommer det sig att jag gräver ner mig så djupt i ett hål av problem? Mammas man hör mig när han sit...

Nu skriver jag igen, min mamma säger att jag bör skriva ned mina minnen och det som jag är med om. Länge har jag tvekat, eftersom jag måste återuppleva de känslor som jag en gång grävt ned. De hemska känslorna som gör att det mörknar framför ögonen m...

Hela världen svajar och ögonen är röda, jag snörvlar för att det inte ska rinna ut något ur näsan. Vad har hänt? Hur kan han vara så elak. Jag har precis puttat ut honom ur rummet och håller i nyckeln i dörren så att han inte ska kunna låsa upp från ...

Länge sedan jag skrev, men mitt hjärta brister och jag måste få ut lite tankar innan jag försöker somna. Är det inte våra närmsta och käraste som ska trösta oss när vi är ledsna? Istället för att vara de som trycker ned en och får tårarna att falla? ...